Tummen upp efter par-provning av "Mohawk vs"

En vacker Mohawk vs Amarillo

Igår kväll genomförde jag en par-provning av de nya "Mohawk-vs" ölen. Förutsättningarna var följande:

- Jag har ofta en förkärlek för Single Hop.

- Jag älskar humlesorten Amarillo.

- Jag tycker i regel väldigt bra om Pale Ale, både brittisk och amerikansk.

- Jag vet att somliga anser att Mohawk-ölen fått oförtjänt bra kritik.

Med detta i bakhuvudet skulle jag försöka prova de två nya ölen i Mohawk-serien så opåverkat som möjligt. Resultatet blev inte helt oväntat och trots att jag kanske försökte vara extra kritisk så blev jag faktiskt ganska imponerad av de bägge ölen.

Goldings

Mohawk vs Goldings har en vacker kopparfärg med ett kraftigt, storbubbligt skum som dör ganska fort. Den doftar som en typisk engelsk pale ale….blommigt och maltigt med vissa inslag av rabarber. Svaga toner av engelsk kola i bakgrunden. Smaken påminner om en Fullers London Pride och även här kommer tydliga inslag av engelsk kola. Efterbeskan är lång och lämnar en lite torr känsla i munnen. Innehållet i glaset tog slut förvånansvärt fort, även med mina mått mätt. Onekligen en öl jag skulle påstå är en "session beer" om jag befann mig på en engelsk pub. Dessutom fungerade den otroligt bra med en lite nötig och kola-aktig Gruyére med lite fikon confit.

Amarillo

Mohawk vs Amarillo har en ganska tuff uppgift att lösa med mina preferenser kring denna humle-sort. Att den dessutom släpps nästan på dagen efter förra årets favorit "Oppigårds Amarillo Spring" gör det inte lättare. Färgen är i princip densamma som i Goldings-varianten men skummet har betydligt ett mer kompakt utseende och har en mer kvardröjande karaktär. Efter lite doftande kan jag konstatera att det lovar gott. Den karaktäristiska doften av exotiska frukter som aprikos och passionsfrukt infinner sig. I bakgrunden kommer inslag av apelsin och maltiga toner med dragning åt kola och lätt rostat bröd. Beskan är mer distinkt och hänger kvar längre. Av den anledningen får ölet en vassare avslutning och känns kanske inte lika rund som Goldings-versionen.

Smaken är påtagligt fruktig och får mig, som vanligt, att bli glad.

Jag får medge att man lyckats riktigt bra med att få fram två väldigt olika karaktärer på två lika öl med att endast byta ut humlen. Ett bra arbete med recept och tillverkning, med mina amatör-mässiga åsikter.

Förra året vid den hären tiden minns jag att jag skrev "Spring och köp - Amarillo Spring" om Oppigårds-ölet och jag får nog påstå att bägge dessa får samma uppmaning i år. Jag tror att jag har hittat två nya vår-favoriter.

Jag ger bägge betyg 8 av 10